R.I.P Grannen
2011-09-02 ♥ 21:02:38
Permalink
Idag var en vanlig fredag för alla i min familj. Vi var inte alls förberedda på det som skulle hända, utan såg fram emot vår lilla familjemiddag. Speciellt nu när mina syskon har flyttat ut. Men som en bomb slog händelsen ner på oss och skakade oss rejält, kanske mina kära mer än mig, då jag som sjuksköterska är van vid såna situationer.
Jag kan inte säga att jag kände denna människan. Visste bara att han bor i huset bredvid, inflyttad för ca 1 år sen. Men mina föräldrar visste självklart lite om honom. Han hade en vacker katt som han höll av, åkte EU bil fram och tillbaka varje dag, gillade att fixa huset och trådgården och varje fredag kom hans son och hälsade på honom, dessutom var han änkeman...
På förmiddagen hade någon sett honom härja runt sitt hus, han hade till och med varit ute och åkt i sin lilla bil. Som vanlig låg jag och latade mig i brosans rum framför tv:n i väntan på kvällsmaten när någon ropade mitt namn och sedan hörde jag att någon sa "sjuksköterska". När jag hörde de orden ryckte jag till genast och som om mitt yrke sitter inpräntat i mig dygnet runt vare sig jag jobber eller inte så sprang jag direkt dit jag hörde rösterna komma ifrån. Jag har bara sett det en gång innan men jag tvivlade inte på vad det var jag såg. Jag visste direkt vad jag var tvungen att göra! Samtidigt som jag kände mig utsatt bland mina kära som hade hittat mannen, för de visste inte alls var de skulle göra eller ta vägen. Så jag försökte instruera dem samtidigt som jag påbörjade HLR.
När jag satt där på den kalla garage golvet och tryckte allt vad jag orkade på mannens bröst kände jag en förtvivlan, för hur mkt jag än pumpade reagerade han inte och innan ambulansen kom insåg jag redan utgången. När ambulansen kom och dödsförklarade vår granne kände jag återigen förtvivlan över mig. Hade vi kunnat rädda mannen? Svaret är: jag vet inte! Jag vet bara att jag o familjen gjorde vårt bästa utifrån situationen och jag känner mig stolt över oss. Det blev ingen lyckad kvällsmiddag och jag vet att för mig och speciellt mina kära som möter detta för första gången kommer att få det i minnet resten av livet.
Trots det tragiska i det hela är jag glad över att jag handlade rätt och jag känner att det jag gör i mitt dagliga arbete har en mening. Kanske jag inte alltid lyckas. Men att man försöker så är det guld värd. Ni där ute som faktiskt inte alls vet vad hjärt och lugnräddning är uppmanar jag att besöka hemsidan ww.hlr.se. För om ni en vacker dag står i situationen och inte har någon med kunskapen bredvid er så ska ni vara glada att åtminstonde ni har det och att ni kan gå därifrån och tänka att ni gjorde allt ni kunde:D
Kommentarer
Trackback